onsdag 1 augusti 2018

Åsnorna är framme i Italien





Den 11 juni i år kom vi så fram till Albiano Magra, den by i Italien varfrån vi påbörjade vandringen för över två år sedan, den 11 mars 2016. 

Vi har vandrat från hem och vänner i Italien till hem och vänner i Sverige, tur och retur. I ur och skur, sol och hetta. Över kullar, berg och slätter. Genom skogar och jordbrukslandskap. Vi har gått på alla sorters stigar, grusvägar och asfaltsväg. Vi har gått i snitt 15 km om dagen. Totalt har vi vandrat långt över 500 mil. Men vi räknar inte längre kilometer, inte stegen heller. Distansen vi tillryggalagt är något levande. Vi går istället för att flyga, sa vi som på skämt först. Så kan vi se vad som finns där nere under molnen. Nu säger vi inte längre "Istället för". Olika sätt att färdas på ger olika resor. Det finns tillfällen då man vill och måste röra sig fort. Att vandra mellan Italien och Sverige som vi gjort går inte att jämföra med en flygresa mellan länderna. Det är två skilda saker. Vi har haft turen att tillsammans med åsnorna Toni och AuroraAlba göra den här erfarenheten och vi vill inte sluta vandra. 

Det här brevet är till alla er som vi träffat och lärt känna längs vägen och som tagit emot oss i sina trakter och hem i Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien. Innan vi började vår vandring sa vi att det skulle vara som vårt universitet och det har verkligen varit en fantastisk resa där vi lärt oss så mycket och som gett nya insikter och perspektiv. Nu vet vi att en överväldigande majoritet av de människor vi träffat är gästfria och generösa. Vi har lärt oss att fördomar rimmar illa med verkligheten och vi har upptäckt att Toni och AuroraAlba nästan alltid väcker nyfikenhet och de vinner över misstron. Åsnorna har en närmast mystisk inverkan på människor och de är ofelbara " ice breakers". Tack vare dem så har glipor öppnats i vardagens rutiner och det annorlunda har blivit en källa till inspiration. Av dem har vi lärt oss och fortsätter lära oss mycket. Vi konfronterar våra idéer och fördomar med deras varande. De kommunicerar hela tiden med oss men ibland är vi alltför begränsade av vår föreställning om hur åsnor är. För vad vet vi människodjur om dessa långörade hovdjur egentligen? Vad vet vi om deras drömmar och känsloliv? Vi möter deras tålamod, långsamhet, deras attityd att inte spilla energi utöver det som situationen kräver. Vi ser på världen med ny blick. Vi hör andra ljud. Vi förnimmer numera en del av åsnornas omvärld. Deras närvaro är fundamental och är grundvalet för vårt nomadliv. Det är tack vare Toni och AuroraAlba som vi vandrar med majestätisk stolthet. 


När vi började gå för över två år sedan visste vi inte var vi skulle stanna, bo och leva. I Sverige eller Italien? Vi har familj och vänner i båda länderna. Idag berättar vi för barnen vi möter att vi har sovrummet i Sverige och köket i Italien och däremellan en lång korridor med grindar och dörrar som öppnas mot en äng att beta eller mot en lada full av hö. Vi kan dricka en juice hos Ove och Rut eller äta en smörgås hos Kurt och ta en promenad med Brigitte och Prisca. 

Idag vet vi mer om Europas geografi, om avstånd och vi har lärt oss en del om böndernas vardag eftersom vi vandrat på landsbygden. Vi har knackat på en ny dörr varje dag och frågat om plats, hö och vatten till åsnorna. Vi har alltid funnit någon som tagit emot oss. 


Vår tolvfotade karavan har för många varit drömmen realiserad om att råda över sin tid. Vi har lärt oss att inte planera långsiktigt eller bestämma möte med alltför kort varsel. För när vi försökt kontrollera, organisera och planlägga våra dagar längs vägarna så lyckades vi ändå inte respektera det planlagda. Som en konsekvens fick vandringen det tidsspann som krävdes för att förverkligas. Vi hade trots allt alltid upplevelsen av att vi var där vi skulle vara. 

De långsamma stegen har berikat såväl oss som många av dem vi träffat och vi hoppas kunna fortsätta så.

Men innan vi ger oss iväg igen ska vi ta hand om foton och anteckningar, alla minnen från vandringen. Kanske skriver vi något, kanske gör vi en föreställning, en presentation. Fast vi har redan insett att det bästa sättet att dela våra erfarenheter är att vara på väg, att knacka på en dörr, stanna en natt eller två. Mötas utan förväntningar. Lyssna och berätta. Dela en stund på jorden.

Hur är det möjligt att göra en vandring som ni gjort? Är ni rika? Har ni inget arbete? Dessa är några återkommande frågor som vi får. 
Vi har sammanställt kostnader och inkomst för återvandringen. Det senaste året längs vägen uppgick utgifterna för vår karavan till 5000 € och under samma tid har vi tagit emot 1900€ i spontana pengagåvor. Utöver det så har alla ni som bjudit in oss i era stall och hem varit våra ovärderliga välgörare. Vi har delat med oss av våra tankar och erfarenheter från vandringen. Vi har valt att leva enkelt och med låga utgifter. Vårt arbete är numera att ta hand om Toni och AuroraAlba på bästa möjliga vis. Att ge oss ut i en del av världen och inspirera till en annan rytm, till andra perspektiv. Vi har lämnat över 400 träd i spåren av våra steg. Det har varit vårt sätt att indirekt prata om tid och om miljön. De små plantorna har vi lämnat hos de personer där vi stannat över natten. På så vis har vi markerat vår väg och vi kallar den Via Asina, åsnevägen. 

Vi säger tack och på återseende
Helena och Carlo
Toni och AuroraAlba

Fortsätt följ våra steg på instagram @unattimostoarrivando



måndag 1 maj 2017

oplanerad vila

Tranorna flög över åsnornas hage i början av april. Sädesärlan har anlänt i dagarna och trippar nyfiket nära Tonis och Albas mular när de betar gräset i den gamla fårhagen. Humlorna surrar lågt och fästingar har vi redan plockat bort i oräkneligt antal. Hela vintern, varje dag har vi gått långa promenader men nu har vi varit tvungna att vila i fyra dagar. Alba blev så ömfotad och halt på ett ben efter senaste verkningen. Det har blivit lite bättre för var dag och idag gick hon med mer bestämda steg. Under de 260 milen från Italien till Sverige var hon inte halt en enda gång. Trots att underlagen inte allt var optimala. När det var som stenigast satte vi på dem deras små läderskor som skomakaren Pietro gjort och det hjälpte bra. Vi hade också tur ska sägas för det räcker med att man kliver hårt på en vass sten och oturen är framme.

Denna oplanerade vila har fått oss att återigen fundera över planering. Under vandringen i fjol så blev det tydligt för oss att det bästa var att inte planera dagarna. Det hände att vi blev inbjudna till någon som hört om att vi var på väg norrut. Det är svårt att säga nej till ett vänligt erbjudande. Men när man vandrar på okända stigar med två åsnor så är det omöjligt att veta vad man möter längs vägen. En dag i Tyskland gick vi på en underbar stig genom en lummig skog, men så kom vi fram till ett vattendrag. Först kändes det som att vi skulle kunna hoppa eller vada över, men det räckte med några steg för Toni och han sjönk ner i leran. Som tur var kom vi upp igen utan problem. Vi fick gå tillbaka ut ur skogen och följa den trafikerade vägen runt istället. Det blev en omväg som tog oss minst en timme. Så när vi kom till första byn började vi fråga om ställe för natten. Vi var erbjudna övernattning i en annan by, ytterligare en timmes vandring, men ingen av oss orkade gå den biten. Men som oftast så löste sig allt på ett sätt som kändes som det helt rätta. Christina kom ut på gatan när hon såg oss och erbjöd oss plats i sin trädgård. Vi reste tältet på gräsmattan och Toni och Alba fick först gå i en stor hage och på natten sov de i en inhängnad intill tältet. Hamza, en pakistansk kille, bodde inneboende hos Christina. Han blev alldeles lycklig och skrattade stort när han såg åsnorna. Under det året han bott i Tyskland hade han aldrig sett en åsna. Men hans pappa har en i Pakistan. När Hamza förstod att vi vandrade långt utbrast han – You must be so tired. I'll prepare dinner for you. Pakistan food. Do you like? Vi tackade glatt ja och han skyndade in i köket för att laga mat. Det hade redan börjat skymma när den var klar. För ingenting var ju förberett. Ingen av oss visste att vi skulle hamna i just i den byn, just den kvällen. Hamza hade dukat för två i sitt lilla rum. Ska du inte äta med oss? Nej, jag kommer sen. Vi åt och det var fantastiskt gott, kryddstarkt och smakrikt. Efterrätt hade han också gjort och vi åt den tillsammans medan Hamza berättade om sin flykt från Pakistan, om sina långa vandringarna under den resan. Om tröttheten, hungern och rädslan. Om de kalla nätterna, en kyla som förlamade benen. Om frukten han tog från träden, för han var så svulten. Trots att kompisen sa att man inte får, inte för gud.

Två helt olika resor pratade vi om men vi fann något gemensamt i våra berättelser. Att vi är beroende av andra, vi behöver varandra. Den som flyr, den som är på väg behöver den som bor längs vägen, i byn man passerar. Kanske är det inte lika uppenbart att även den som bor på en plats behöver den som passerar, den som är på väg. Det är i mötet som det händer. Det kommer någon som vill berätta, dela med sig. Det kommer någon som vill lyssna på det som sägs där. Det finns någon där som vill lyssna och ta emot. Det finns någon där som vill berätta och ge.

Och hjälpen kan komma från ett annat håll än man förväntat sig. Vi, två européer som valt med lust och hjärta att vandra mellan våra hemländer blev bjudna på middag av Hamza, en flykting i europa.
Vi möttes helt oplanerat, för att vi inte lyckats ta oss över ån. Och idag vilar vi istället för att gå och C syr på stoppningen till packsadlarna och jag skriver på något om flyttfåglar och migration och att vi fyra snart, någon gång i juni ger oss av söderut igen. 

tisdag 10 januari 2017

Vandra med åsnorna Toni och AuroraAlba

Vi går promenader med åsnorna i princip dagligen, så om du väljer en dag då du har lust att gå med oss så ser vi om det är möjligt. Oftast så börjar vi vandringen/promenaden från stallet där åsnorna bor 
(På GHRK i Backered, Rödbo Lunnaväg). Ibland går vi in till Kungälv och tillbaka, det tar cirka 3-4 timmar eller så går vi i området runt stallet med skogsstigar och småvägar. Där kan vi välja hur kort eller hur långt vi vill gå. 
Skriv ett mail till oss ettogonblickjagarpavag@gmail.com 
och önska promenaddag och hur många ni är.

Alla är välkomna! 
En valfri entré går till åsnorna välbefinnande  och underhåll under deras tid I sverige och för återvandringen. T ex.goda morötter 60:-, en veckogiva hö 120:-, verkning fyra hovar 300:-,  en månads regnskydd 500:-  m m 



söndag 1 januari 2017

Premiärpromenader





Varje dag från den 1 januari 2017 kommer vi att gå promenader med åsnorna Toni och AuroraAlba. Vi går på stigar och gator runt Rödbo i Göteborg och Kungälv. Den som vill är varmt välkommen att gå med oss. Längs vägen berättar vi om den långa långsamma vandringen vi gjort. 2016 vandrade vi fyra hela vägen från italien till sverige, 2600 km och vi planterade ett träd varje dag. Imorgon är det premiär. Men varje dag med åsnorna är en premiär. Så välj din premiärpromenad! Plats, tid och promenadlängd kan vi bestämma efter önskemål. En valfri entré går till åsnornas välbefinnande och underhåll under deras tid i sverige. T ex Goda morötter 60:- En veckogiva hö 120:- Verkning 4 hovar 300:- En månads regnskydd 500:- Bokning och frågor via mail: ettogonblickjagarpavag@gmail.com 



fredag 28 oktober 2016

16 oktober 2016

Vi går de sista kilometerna av vår vandring i duggregn. Himlen är grå och vi fryser om händerna. Grimskaften är tunga att hålla och så är våra steg. I oss finns ingen lust att fira. Vi vet att vi nu ska stanna. Stanna i ett hus. Och Toni och AuroraAlba ska stanna i ett stall. Vi är lite oroliga för dom. Vi vet att från och med nu kommer vi inte att vara tillsammans så som vi varit under vandringens sju månader. Tillsammans dag och natt, med spetsade öron för att förnimma varandras andning. Idag kommer fram till ett mål som för oss längre bort från varandra. Också från oss själva. Därför kan vi inte glädjas. Och nu, mer än någonsin, måste vi gå långsamt (som bror Gió säger). Under de här månaderna har vi träffat många människor som leende hälsat oss och önskat lycka till på färden. Vi har delat några timmar, en natt eller två. Vi har fått hö och tak över huvudet. Middagar, frukostar och många fina samtal. I sällskap av Toni och AuroraAlba har vi varje kväll knackat på en ny dörr och frågat om gästfrihet, om en plats för natten. Att fråga om hjälp eller erbjuda hjälp är två möjligheter för att öppna sig för dialog. Toni och AuroraAlba är två exceptionella "isbrytare" med en magisk kraft att få människor att spricka upp i leenden.
Ni är många som har hjälpt oss, alla vi frågat. Alla på olika sätt men var och en utifrån sina möjligheter. Det är tack vare allas hjälpsamhet och generositet som vi lyckats vandra hela vägen från Albiano Magra i Italien till Göteborg i Sverige. 

Vi vill dela med oss av den här resan och berätta om vad vi sett, hört och upplevt. Vi ska finna ett sätt att göra det.
Nu en tanke till åsnorna, Toni och AuroraAlba, som inte hade bestämt sig för att göra den här vandringen men fick hänga med oss och trots allt genomfört den från början till slut utan tvekan.
De är nu gäster hos GHRK (Göteborgs Handikappridklubb) En förening som arbetat med hästar med fokus på funktionshindrade ryttare i över 28 år. Åsnorna har hage och stall och vi kommer att vara hos dem så ofta vi kan och gå långa promenader. Under vandringen har vi kunnat observera åsnornas sätt att leva, deras och vårt förhållande till tid. I den jämförelsen har vi upptäckt olikheter som givit oss perspektiv på våra vanor. Och vi vet nu att man kan komma långt även om man gör något mycket långsamt.

Under vandringen har vi planterat mer än 200 träd. Vi har lämnat ett träd till varje person som givit oss natthärbärge och på så vis flätat samman Network Arboreo. Dessa träd utgör nu Via Asina,  "Åsnevägen" (Tack Emanule för namnförslaget vi fick när vi besökte Bidogno).

Via Asina är den första vägen som " ettögonblickjagärpåväg" har vandrat och kartlagt med hjälp av alla personer som är med i Network Arboreo. Via Asina går från Albiano Magra till Göteborg och viceversa. Man kan gå den till fots och följa träden.

Kram och trevliga promenader till er alla

Helena Carlo Toni och AuroraAlba

tisdag 18 oktober 2016

Ankomst

Vandrarna har kommit närmare och närmare
och vi bofasta
har följt och kommunicerat
och undrat och frågat
och ängsligt tittat i våra kalendrar
och önskat outtalade tidpunkter
och velat planera
det man inte kan kontrollera
och kanske önskat
innerst
att bli frisläppta vi också
ut på vägarna
och möta upp
på riktigt
Men vi har stannat vid vår läst
och bakat och handlat skumpa
och mottagit på flera platser
en bit i taget
och insett
att också vi
spelar en roll
och har en uppgift
på vägen
Vi har hämtat hö
och lagt ut bädden
vi har skålat
och firat
och välkomnat
och rannsakat våra liv
Nu i ankomsternas dagar
är vi tacksamma
över de påminnelser
vi så väl behöver
En vandringspåminnelse
att bära närmast hjärtat
när det blåser

fredag 7 oktober 2016

Det närmar sig

Idag tog vandrarna mark
i Svedala.
Tänk så många långa vägar
de trampat på
och kringelibukter
de tagit.
Genom dalar, ängsmark, byar, städer, berg och längs floder
har de traskat.
Men de nya kängorna kom fram i ett stort paket
till ateljén i Göteborg.
och de går vidare i gamla utnötta skor.
Bara för att snart ankomma.
Komma närmare.
Det närmar sig.