måndag 1 maj 2017

oplanerad vila

Tranorna flög över åsnornas hage i början av april. Sädesärlan har anlänt i dagarna och trippar nyfiket nära Tonis och Albas mular när de betar gräset i den gamla fårhagen. Humlorna surrar lågt och fästingar har vi redan plockat bort i oräkneligt antal. Hela vintern, varje dag har vi gått långa promenader men nu har vi varit tvungna att vila i fyra dagar. Alba blev så ömfotad och halt på ett ben efter senaste verkningen. Det har blivit lite bättre för var dag och idag gick hon med mer bestämda steg. Under de 260 milen från Italien till Sverige var hon inte halt en enda gång. Trots att underlagen inte allt var optimala. När det var som stenigast satte vi på dem deras små läderskor som skomakaren Pietro gjort och det hjälpte bra. Vi hade också tur ska sägas för det räcker med att man kliver hårt på en vass sten och oturen är framme.

Denna oplanerade vila har fått oss att återigen fundera över planering. Under vandringen i fjol så blev det tydligt för oss att det bästa var att inte planera dagarna. Det hände att vi blev inbjudna till någon som hört om att vi var på väg norrut. Det är svårt att säga nej till ett vänligt erbjudande. Men när man vandrar på okända stigar med två åsnor så är det omöjligt att veta vad man möter längs vägen. En dag i Tyskland gick vi på en underbar stig genom en lummig skog, men så kom vi fram till ett vattendrag. Först kändes det som att vi skulle kunna hoppa eller vada över, men det räckte med några steg för Toni och han sjönk ner i leran. Som tur var kom vi upp igen utan problem. Vi fick gå tillbaka ut ur skogen och följa den trafikerade vägen runt istället. Det blev en omväg som tog oss minst en timme. Så när vi kom till första byn började vi fråga om ställe för natten. Vi var erbjudna övernattning i en annan by, ytterligare en timmes vandring, men ingen av oss orkade gå den biten. Men som oftast så löste sig allt på ett sätt som kändes som det helt rätta. Christina kom ut på gatan när hon såg oss och erbjöd oss plats i sin trädgård. Vi reste tältet på gräsmattan och Toni och Alba fick först gå i en stor hage och på natten sov de i en inhängnad intill tältet. Hamza, en pakistansk kille, bodde inneboende hos Christina. Han blev alldeles lycklig och skrattade stort när han såg åsnorna. Under det året han bott i Tyskland hade han aldrig sett en åsna. Men hans pappa har en i Pakistan. När Hamza förstod att vi vandrade långt utbrast han – You must be so tired. I'll prepare dinner for you. Pakistan food. Do you like? Vi tackade glatt ja och han skyndade in i köket för att laga mat. Det hade redan börjat skymma när den var klar. För ingenting var ju förberett. Ingen av oss visste att vi skulle hamna i just i den byn, just den kvällen. Hamza hade dukat för två i sitt lilla rum. Ska du inte äta med oss? Nej, jag kommer sen. Vi åt och det var fantastiskt gott, kryddstarkt och smakrikt. Efterrätt hade han också gjort och vi åt den tillsammans medan Hamza berättade om sin flykt från Pakistan, om sina långa vandringarna under den resan. Om tröttheten, hungern och rädslan. Om de kalla nätterna, en kyla som förlamade benen. Om frukten han tog från träden, för han var så svulten. Trots att kompisen sa att man inte får, inte för gud.

Två helt olika resor pratade vi om men vi fann något gemensamt i våra berättelser. Att vi är beroende av andra, vi behöver varandra. Den som flyr, den som är på väg behöver den som bor längs vägen, i byn man passerar. Kanske är det inte lika uppenbart att även den som bor på en plats behöver den som passerar, den som är på väg. Det är i mötet som det händer. Det kommer någon som vill berätta, dela med sig. Det kommer någon som vill lyssna på det som sägs där. Det finns någon där som vill lyssna och ta emot. Det finns någon där som vill berätta och ge.

Och hjälpen kan komma från ett annat håll än man förväntat sig. Vi, två européer som valt med lust och hjärta att vandra mellan våra hemländer blev bjudna på middag av Hamza, en flykting i europa.
Vi möttes helt oplanerat, för att vi inte lyckats ta oss över ån. Och idag vilar vi istället för att gå och C syr på stoppningen till packsadlarna och jag skriver på något om flyttfåglar och migration och att vi fyra snart, någon gång i juni ger oss av söderut igen. 

tisdag 10 januari 2017

Vandra med åsnorna Toni och AuroraAlba

Vi går promenader med åsnorna i princip dagligen, så om du väljer en dag då du har lust att gå med oss så ser vi om det är möjligt. Oftast så börjar vi vandringen/promenaden från stallet där åsnorna bor 
(På GHRK i Backered, Rödbo Lunnaväg). Ibland går vi in till Kungälv och tillbaka, det tar cirka 3-4 timmar eller så går vi i området runt stallet med skogsstigar och småvägar. Där kan vi välja hur kort eller hur långt vi vill gå. 
Skriv ett mail till oss ettogonblickjagarpavag@gmail.com 
och önska promenaddag och hur många ni är.

Alla är välkomna! 
En valfri entré går till åsnorna välbefinnande  och underhåll under deras tid I sverige och för återvandringen. T ex.goda morötter 60:-, en veckogiva hö 120:-, verkning fyra hovar 300:-,  en månads regnskydd 500:-  m m 



söndag 1 januari 2017

Premiärpromenader





Varje dag från den 1 januari 2017 kommer vi att gå promenader med åsnorna Toni och AuroraAlba. Vi går på stigar och gator runt Rödbo i Göteborg och Kungälv. Den som vill är varmt välkommen att gå med oss. Längs vägen berättar vi om den långa långsamma vandringen vi gjort. 2016 vandrade vi fyra hela vägen från italien till sverige, 2600 km och vi planterade ett träd varje dag. Imorgon är det premiär. Men varje dag med åsnorna är en premiär. Så välj din premiärpromenad! Plats, tid och promenadlängd kan vi bestämma efter önskemål. En valfri entré går till åsnornas välbefinnande och underhåll under deras tid i sverige. T ex Goda morötter 60:- En veckogiva hö 120:- Verkning 4 hovar 300:- En månads regnskydd 500:- Bokning och frågor via mail: ettogonblickjagarpavag@gmail.com 



fredag 28 oktober 2016

16 oktober 2016

Vi går de sista kilometerna av vår vandring i duggregn. Himlen är grå och vi fryser om händerna. Grimskaften är tunga att hålla och så är våra steg. I oss finns ingen lust att fira. Vi vet att vi nu ska stanna. Stanna i ett hus. Och Toni och AuroraAlba ska stanna i ett stall. Vi är lite oroliga för dom. Vi vet att från och med nu kommer vi inte att vara tillsammans så som vi varit under vandringens sju månader. Tillsammans dag och natt, med spetsade öron för att förnimma varandras andning. Idag kommer fram till ett mål som för oss längre bort från varandra. Också från oss själva. Därför kan vi inte glädjas. Och nu, mer än någonsin, måste vi gå långsamt (som bror Gió säger). Under de här månaderna har vi träffat många människor som leende hälsat oss och önskat lycka till på färden. Vi har delat några timmar, en natt eller två. Vi har fått hö och tak över huvudet. Middagar, frukostar och många fina samtal. I sällskap av Toni och AuroraAlba har vi varje kväll knackat på en ny dörr och frågat om gästfrihet, om en plats för natten. Att fråga om hjälp eller erbjuda hjälp är två möjligheter för att öppna sig för dialog. Toni och AuroraAlba är två exceptionella "isbrytare" med en magisk kraft att få människor att spricka upp i leenden.
Ni är många som har hjälpt oss, alla vi frågat. Alla på olika sätt men var och en utifrån sina möjligheter. Det är tack vare allas hjälpsamhet och generositet som vi lyckats vandra hela vägen från Albiano Magra i Italien till Göteborg i Sverige. 

Vi vill dela med oss av den här resan och berätta om vad vi sett, hört och upplevt. Vi ska finna ett sätt att göra det.
Nu en tanke till åsnorna, Toni och AuroraAlba, som inte hade bestämt sig för att göra den här vandringen men fick hänga med oss och trots allt genomfört den från början till slut utan tvekan.
De är nu gäster hos GHRK (Göteborgs Handikappridklubb) En förening som arbetat med hästar med fokus på funktionshindrade ryttare i över 28 år. Åsnorna har hage och stall och vi kommer att vara hos dem så ofta vi kan och gå långa promenader. Under vandringen har vi kunnat observera åsnornas sätt att leva, deras och vårt förhållande till tid. I den jämförelsen har vi upptäckt olikheter som givit oss perspektiv på våra vanor. Och vi vet nu att man kan komma långt även om man gör något mycket långsamt.

Under vandringen har vi planterat mer än 200 träd. Vi har lämnat ett träd till varje person som givit oss natthärbärge och på så vis flätat samman Network Arboreo. Dessa träd utgör nu Via Asina,  "Åsnevägen" (Tack Emanule för namnförslaget vi fick när vi besökte Bidogno).

Via Asina är den första vägen som " ettögonblickjagärpåväg" har vandrat och kartlagt med hjälp av alla personer som är med i Network Arboreo. Via Asina går från Albiano Magra till Göteborg och viceversa. Man kan gå den till fots och följa träden.

Kram och trevliga promenader till er alla

Helena Carlo Toni och AuroraAlba

tisdag 18 oktober 2016

Ankomst

Vandrarna har kommit närmare och närmare
och vi bofasta
har följt och kommunicerat
och undrat och frågat
och ängsligt tittat i våra kalendrar
och önskat outtalade tidpunkter
och velat planera
det man inte kan kontrollera
och kanske önskat
innerst
att bli frisläppta vi också
ut på vägarna
och möta upp
på riktigt
Men vi har stannat vid vår läst
och bakat och handlat skumpa
och mottagit på flera platser
en bit i taget
och insett
att också vi
spelar en roll
och har en uppgift
på vägen
Vi har hämtat hö
och lagt ut bädden
vi har skålat
och firat
och välkomnat
och rannsakat våra liv
Nu i ankomsternas dagar
är vi tacksamma
över de påminnelser
vi så väl behöver
En vandringspåminnelse
att bära närmast hjärtat
när det blåser

fredag 7 oktober 2016

Det närmar sig

Idag tog vandrarna mark
i Svedala.
Tänk så många långa vägar
de trampat på
och kringelibukter
de tagit.
Genom dalar, ängsmark, byar, städer, berg och längs floder
har de traskat.
Men de nya kängorna kom fram i ett stort paket
till ateljén i Göteborg.
och de går vidare i gamla utnötta skor.
Bara för att snart ankomma.
Komma närmare.
Det närmar sig.


söndag 28 augusti 2016

Utopia

Sommaren är nästan till ända
och de har vandrat på.
Genom Schweiz
och genom Tyskland.
Låter som en baggis
men vilka avstånd!
Allt medan jag har kryssat mellan
Sverige, Grekland, Finland och ön.
Att kryssa, åka emellan, eller att ständigt förflytta sig vidare
är ganska olika saker.
Ön har trots allt fått representera en form av vandring.
För att livet får en annan struktur.
Tanken får en annan riktning.
Myllret i vardagen tar en paus.
På ön går jag men kan också vara stilla.
Verkligen stilla.
Ön har det gemensamt med den stora vandringen
att de båda representerar något större.
Idéer och drömmar.
Känslan av ett möjligt liv.
Hoppet om ett bättre liv.
En vilja att både ta sig tillbaks till något urgammalt
och framåt mot något nytt och oprövat.