Minnen och landskap
Idag skiner solen på en blå himmel i Göteborg och jag undrar
om de fyra vandrarna har tagit sig vidare och om blåsten har lagt sig.
Flera nätter har jag drömt om hästar. Jag rider och
kommunicerar med olika hästar. I natt tog vi oss uppför branta backar, nästan
som trappor, jag ridande på en liten brun springare, mellan häst och åsna. Igår
natt red jag en vit häst, vi blev bästa vänner och besökte minnen från det
förflutna tillsammans. Jag undrar om det finns minnen att besöka även i helt
nya trakter, där en aldrig gått tidigare? Landskap är så starkt förknippat med
minnen. Jag kommer att tänka på vandringar i min barndoms trakter som jag gjorde många år senare, på
hästryggen, och hur minnen jag inte visste att jag hade fullkomligt sköljde
över mig. Tack vare sten, träd, mossa, stigar, dofter, alla välbekanta
skrymslen i en trakt. Min trakt. Barndomslandet. Jag undrar vad vandrarna minns när de nu befinner sig i
det påkallande omedelbara nuet fullt av praktiska göromål och varande.
