lördag 26 mars 2016

Vilan finns i vandrandet

Vandrarna meddelar sig regelbundet.
De har sovit i många rum ihop med potatis och traktorer.
Människor har öppnat sina hem och hjärtan
och tårar har redan fällts vid avsked.
De säger att de är som nakna och inte skrämmer någon
(förutom rådjuren).
De går i etapper.
Det finns stigar som är svåra att beträda,
eftersom stora mängder snö fallit i bergen.
De har lämnat en del saker på vägen,
hos människor de stannat hos.
En natt är de rädda för vargen,
som människor pratat om i trakten.
Åsnorna sover ute och ligger ned för vilan.
Det är starkt månsken.
Men Helena lämnar sin lilla radio på hela natten
och ingen varg kommer.
Det är folktomma landsvägar.
Avfolkade byar.
Kossor.
Gröna fält.
En dag duggregnar det
och de passerar ett hus där radion står på.
Och deras långsamma behagliga vandrande
tyngs av nyheter från Bryssel.
Jag får meddelandet om attentaten
till min vrå på Konstepidemin i Göteborg
från en avfolkad by i norra Italien.
De säger att vilan finns under vandrandet
när man finner rytmen.

Och jag tänker på det ständiga sökandet efter en rytm
att kunna vila i.