tisdag 10 maj 2016

Havet är nära

Vi är i Schweiz nu. I kantonen Ticino. Landskapet är annorlunda än vad vi hittills vant oss vid. Nu är vi i en dalgång och omgivna av bergstoppar. Annars känns det ännu rätt hemtamt eftersom man pratar italienska här. Det har regnat i tre dagar och ska fortsätta så i två dagar till. Vi har därför blivit kvar i Arbedo-Castione. Åsnorna har fått låna en paddock med regnskydd och har en häst till granne. Vi går promenader i omgivningarna mellan regnskurarna. Det är märkligt att stanna så här många dagar på samma plats. Vi har hunnit vänja oss vid att vara på väg, att gå vidare. Men medan vi väntar ut de långsamma regntunga molnen besöker vi skolorna här. Vi berättar om vår vandring och om Toni och Auroralba. Vi bor i tält precis utanför skolan. Vid det här laget vet alla vilka vi är. Vi har blivit bjudna på middag två gånger av olika grannar och ofta får vi en påse med morötter och äpplen och något till gott till oss.
I förra veckan när vi var i Contone, ungefär tjugo kilometer söderut pratade jag med Lia om den stundande långhelgen. Torsdagen var helgdag och fredagen en klämdag. Skolorna stängda. Fyra dagar ledigt. Hon sa att de tänkt åka till havet här i närheten. Vi är ju Schweiz, vilket hav finns nära, undrade jag. Vi åker nog till Ligurien, till Genova. Det tar en tre-fyra timmar att köra dit....

Havet är nära. Vi har vandrat från Ligurien hit till Ticino och det har tagit oss nästan två månader. Men det är skönt att veta att havet ännu är nära.


söndag 8 maj 2016

bilder från de första 400 kilometerna


























Att vara på väg


Jag har varit på resa i annat land och tänkt på vandrarna.
Trots att jag rest, besökt andra trakter,
vandrat ändlösa promenader i främmande urbant landskap,
har jag varit bofast.
Jag har återkommit varje dag till en punkt som tillfälligtvis hetat "hemma".
Jag vet att det är en skillnad.
Mot andra vandringar där gåendet aldrig tar slut
utan fortsätter oavbrutet.
Och där det omkringvarande utgjort skillnaden
medan gåendet varit det konstanta.
Själv har jag gått gata upp och ned i Berlin,
och varje steg har förändrat sikten
medan återvändandet "hemåt"
blivit en fast punkt att vila i.
Vandrarna vilar i sitt gående
och upplever skillnad i de tillfälliga stoppen
där också en social värld breder ut sig.
De säger att det på många vis är svårare att stannat till
än att vara på väg.