Tranorna
flög över åsnornas hage i början av april. Sädesärlan har
anlänt i dagarna och trippar nyfiket nära Tonis och Albas mular när
de betar gräset i den gamla fårhagen. Humlorna surrar lågt och
fästingar har vi redan plockat bort i oräkneligt antal. Hela
vintern, varje dag har vi gått långa promenader men nu har vi varit
tvungna att vila i fyra dagar. Alba blev så ömfotad och halt på
ett ben efter senaste verkningen. Det har blivit lite bättre för
var dag och idag gick hon med mer bestämda steg. Under de 260 milen
från Italien till Sverige var hon inte halt en enda gång. Trots att
underlagen inte allt var optimala. När det var som stenigast satte
vi på dem deras små läderskor som skomakaren Pietro gjort och det
hjälpte bra. Vi hade också tur ska sägas för det räcker med att
man kliver hårt på en vass sten och oturen är framme.
Denna
oplanerade vila har fått oss att återigen fundera över planering.
Under vandringen i fjol så blev det tydligt för oss att det bästa
var att inte planera dagarna. Det hände att vi blev inbjudna till
någon som hört om att vi var på väg norrut. Det är svårt att
säga nej till ett vänligt erbjudande. Men när man vandrar på
okända stigar med två åsnor så är det omöjligt att veta vad man
möter längs vägen. En dag i Tyskland gick vi på en underbar stig
genom en lummig skog, men så kom vi fram till ett vattendrag. Först
kändes det som att vi skulle kunna hoppa eller vada över, men det
räckte med några steg för Toni och han sjönk ner i leran. Som tur
var kom vi upp igen utan problem. Vi fick gå tillbaka ut ur skogen
och följa den trafikerade vägen runt istället. Det blev en omväg
som tog oss minst en timme. Så när vi kom till första byn började
vi fråga om ställe för natten. Vi var erbjudna övernattning i en
annan by, ytterligare en timmes vandring, men ingen av oss orkade gå
den biten. Men som oftast så löste sig allt på ett sätt som
kändes som det helt rätta. Christina kom ut på gatan när hon såg
oss och erbjöd oss plats i sin trädgård. Vi reste tältet på
gräsmattan och Toni och Alba fick först gå i en stor hage och på
natten sov de i en inhängnad intill tältet. Hamza, en pakistansk
kille, bodde inneboende hos Christina. Han blev alldeles lycklig och
skrattade stort när han såg åsnorna. Under det året han bott i
Tyskland hade han aldrig sett en åsna. Men hans pappa har en i
Pakistan. När Hamza förstod att vi vandrade långt utbrast han –
You must be so tired. I'll prepare dinner for you. Pakistan food. Do
you like? Vi tackade glatt ja och han skyndade in i köket för att
laga mat. Det hade redan börjat skymma när den var klar. För
ingenting var ju förberett. Ingen av oss visste att vi skulle hamna
i just i den byn, just den kvällen. Hamza hade dukat för två i
sitt lilla rum. Ska du inte äta med oss? Nej, jag kommer sen. Vi åt
och det var fantastiskt gott, kryddstarkt och smakrikt. Efterrätt
hade han också gjort och vi åt den tillsammans medan Hamza
berättade om sin flykt från Pakistan, om sina långa vandringarna
under den resan. Om tröttheten, hungern och rädslan. Om de kalla
nätterna, en kyla som förlamade benen. Om frukten han tog från
träden, för han var så svulten. Trots att kompisen sa att man inte
får, inte för gud.
Två
helt olika resor pratade vi om men vi fann något gemensamt i våra
berättelser. Att vi är beroende av andra, vi behöver varandra. Den
som flyr, den som är på väg behöver den som bor längs vägen, i
byn man passerar. Kanske är det inte lika uppenbart att även den
som bor på en plats behöver den som passerar, den som är på väg.
Det är i mötet som det händer. Det kommer någon som vill berätta,
dela med sig. Det kommer någon som vill lyssna på det som sägs
där. Det finns någon där som vill lyssna och ta emot. Det finns
någon där som vill berätta och ge.
Och
hjälpen kan komma från ett annat håll än man förväntat sig. Vi,
två européer som valt med lust och hjärta att vandra mellan våra hemländer blev bjudna på middag av Hamza, en flykting i europa.
Vi
möttes helt oplanerat, för att vi inte lyckats ta oss över ån.
Och idag vilar vi istället för att gå och C syr på stoppningen
till packsadlarna och jag skriver på något om flyttfåglar och
migration och att vi fyra snart, någon gång i juni ger oss av
söderut igen.