Helena och Carlo arbetar båda med scenkonst i olika former.
Carlos roll vid teatern har varierat genom åren, som tekniker, regiassistent och skådespelare. Han har tillsammans med Giovanni Delfino grundat teatergruppen Teatri del Vento. Han har arbetat med flera grupper i Italien och rest över haven och hållit i tåtarna på flytande teaterscener. Turnerat med Barevoet teaterkompani i Holland. Innan han kom till teatern för länge länge sedan plockade han potatis i Chester, var barista i La Spezia, spelade fotboll i Massa. De senaste åren har han mestadels vistats i trädgårdar där han har hand om det gröna. Som vandrare tar han det lugnt, skyndar inte till målet men drar inte heller benen efter sig. Han sjunger gärna och trumpeten ackompanjerar hans steg.
Helena
har vandrat många mil under åren på sin spända lina. Hon har
tillsammans med Cecilia Lagerström scenkonstduon Alkemisterna som i
de senaste projekten ägnat sig åt gåendet som konst. Helena har en
master i fördjupat skådespeleri. Självskådaren är titeln på det
arbetet. På promenader gick hon tidigare fort, väldigt fort, nu
går hon långsammare. Som lindanserska har hon intresserat sig för
obalansen och vinglandet men nu har hon klättrat ner för en tid och
tänkt gå på den vanliga marken och med fötternas och kroppens
förståelse försöka greppa lite mer om tillvarons villkor. Sen ska
hon skriva om, berätta och gestalta allt i en föreställning...
Åsnorna
kom som svar på en längtan att lite grann dra ner på tempot och
hitta på något annat. Efter en kort tid av fantiserande och
planerande så stod det plötsligt två långörade
vandringskompanjoner i hagen.
Toni
är en liten åsneherre i sina bästa år. Nyfiken men aningen blyg. Han
tar det alltsomoftast väldigt lugnt men när vi svänger in på nya
vägar höjer han blicken, sträcker på nacken och tänjer något på
steget. Han är mycket förtjust i hästar och med sitt vänliga sätt
blir han kompis med olika djur. Han gillar att äta. Hö, gräs, blad
och grenar, och han plockar så fint björnbär från taggig kvist.
Om han inte vill umgås går han resolut därifrån och gömmer sig
under den stora busken i hagen. Tålamod får man ha och oceaner av
tid för att övertala honom. Men tillslut kommer han smygande och
vill gosa och bli kliad i öronen och på halsen.
Auroralba
är vår vita sagoåsna. Ung i sinne och hjärta.
Hon är vänlig men mycket bestämd. Hennes blick kan var hård som
stål, hon stirrar stint om hon inte vill. Hon lär sig lätt men
tröttnar fort. Man ska inte tjata då står hon tvärstill men om
man ber snällt är hon lätt att övertyga. Hon travar nästan när
vi är ute och går. Ibland ser hon spöken och skuttar några steg.
Skeptisk till hundar som skäller och andra djur är hon reserverad
inför. Hon gillar att bli borstad och ryktad fin men sen gillar hon
ännu mer att rulla sig i sand och jord. Så hon ändrar sin skepnad
ofta, istället för vit blir hon skäck.
