vandringen fortsätter


Vad finns mellan avreseort och ankomstort. Hur långt är det egentligen? Och tiden, vad händer med den när man är på väg? Och så långsamt som åsnorna går, är det verkligen möjligt? Är det bara att börja gå? Kan man idag ta sig genom Europa längs stigar och vandringsleder?
Vi vet inte än. Vi vet inte vad som händer bakom nästa kulle.
Så löd några av frågorna som vi ställde oss innan vi i fjol gav oss iväg på vandringen från Albiano Magra till Göteborg.
Nu vet vi något mer.
Vi har tillryggalagt ungefär 2600 km på 220 dagar av vilka vi gick 169 vilade oss i 51. Vi gick i snitt 15 km per dag.
Den längsta och den kortaste etappen, på 27 km respektive 6,5 km , vandrade vi i Schweiz.
Och den högst beläggna etappen var Passo del Lucomagno med 1915 meter över havet, också den i Schweiz. 
Under vandringen planterade vi cirka170 trädplantor som nu markerar den rutt vi gick och som en hyllning till våra långörade vandringsvänner kallar vi vägen Via Asina, Åsnevägen. Och sanningen är den att de verkliga huvudpersonerna på denna vandring var just Aurora Alba och Toni. Det är deras förtjänst att vi blev så vänligt och generöst bemötta och välkomnade genom vår väg i  Europa. Tack vare dem är det med glädje vi berättar om vandringen som en fantastisk händelse. Så vacker att vi vill fortsätta gå.
Så vandringen “ett ögonblick jag är på väg” fortsätter.

Foto Erik Olsson

Vi avgår från Göteborg i Juni 2017, denna gång med riktning söder ut. Vår färdväg blir Via Asina, den väg vi gick 2016 och som vi genom Network Arboreo har markerat etapp för etapp med trädplantor. Vi gav alltid en planta som tack för gästfriheten till dem som härbärgerade vår vandrande karavan för natten och den togs emot med entusiasm och engagemang. Så vi kommer att fortsätta ge och plantera träd längs vägen.
Det som driver oss att återigen ge oss iväg på vandring är några enkla saker, som att låt människor möta Aurora Alba e Toni och se hur nästan alla spricker upp i leenden, att plantera några fler träd, sen önskan om att få hälsa på hos alla vänner vi fick under vår vandring 2016, men framförallt att vi i den här perioden av våra liv känner att vi kommer mer till vår rätt i en nomadisk vardag. Det betyder att vi väljer att leva med mindre bekvämlighet och färre saker. Varje dag får vi hitta nya lösningar på vardagsbehov och uppfinna vårt boende på nytt om kvällen, med vårt tält, eller med några höbalar eller i ett garage mellan traktorer eller i ett gästrum. Självklart med den generösa hjälp av de som väljer att låta oss övernatta en natt eller två, som erbjuder stall eller hage till Toni och Aurora Alba och tio kilo hö för natten.
Allt började med ett enda steg. Plötsligt hade vi gått från Italien till Sverige. Sju månader och en vecka tog det. Ett ögonblick tog det. Vandringen är en påminnelse om möjligheten att göra något också i det lilla.
Många vandrar av nödvändighet – Och nödvändigheten har olika skäl. Andra vandrar av lust, då kan vandringen bli ett sätt att skapa mening. Gåendet har för oss blivit vardag och den ger oss en begriplighet som är kroppslig, rumslig och tidslig. Ur den synvinkeln tänker vi oss vandringen tillsammans med åsnorna som en kontrapunkt som flätas samman med livets alla melodier.


Foto Gabriele Puzzu